Det var skymning i augusti nubbar, kräftor dans och sång
Det var vagt nervösa blickar, doft av saltvatten och tång
Det var slutet av en era, för ens ungdomsårs passion
På den tjugofjärde dagen var det slut med distraktion
Det var gryning i november och från vindar bars det ned
Röda kulor, gröna granar och det staplade upp ved
Mellan bygder eka skratten av adventkyrkans mission
På första sista dagen klev dom in i region

och när lönnars kronor följsamt lyder vindens stilla gång,
så hörs barnen gnola ramsor me’ns dom leds bort bakom bon
Och då lämnar alla trastar sina grenar
över blanka vattenspeglar
bort från svarta tegelstenar
och dess sång:
Den har tystnat på’n sekund och nu hörs aldrig en enda ton

Det var skymning i augusti bara mörkermän och brus
Som man hörde på sin radio i sitt kalla tomma hus
Det var början på den era som ”ger folkets själ tillbaks”
Det var tystnaden och tigandet och blodets bittra smak
Det var alla dom där ute som bar’ stod och titta på
Som när romarna bar Jesus upp på korset nu som då.
Det var tiden då föräldrar på nytt var yngsta generation
Det var tiden då soldater sa adjö vid tågstation
Det var slutet för det språket som vi talat tusen år
Det var slutet för ens ärlighet och genuina tår

Och när granars stammar kapas blir dom flisor och till plank
Och man först igenom staden under månen silverblank
Och då lämnar alla trastar sina grenar
Över blanka vattenspeglar
Över tallar, björk och enar
Över pojkar som marscherar
Över dom som applåderar
Över eld och kroppars delar
Bort från svarta tegelstenar
och dess sång:
Den har tystnat på’n sekund och nu hörs aldrig en enda ton

Drömmen var stor, och viljan vid liv
Talen med löften om sjumilakliv
Gav dig beundrar, respekt och dans
Orken var död, men du sa att den fanns

Och stjärnorna viskar om storhet och mod
”Allt som krävs är en droppe av blod”
Liv har aldrig nånsin vart nog
Nej det är inte nog

Ett sista adjö till alla som bär
dina minnen och håller dig kär
Ensam är svag, men du känner dig stark
Ensam står du på oupptäckt mark

Och stjärnorna skålar för din storhet och mod
”Allt som krävs är ett offer av blod”
Liv har aldrig nånsin vart nog
Nej det är inte nog

Men genvägar tar du och du glömmer din själ
Kortsiktigheten din akilleshäl
Ett arbete här, en avsugning där
Allting som auktoriteten begär

Och stjärnorna tappar nu tron om ditt mod
”Du vägrar lämna ens en droppe av blod”
Liv har aldrig nånsin vart nog
Nej det är inte nog

Och kylan den stärker för värme är dyrt
Vattnet har frusit i kvarten du hyrt
Tankarna leder nu hemåt till mor
Ångesten över din ego-sejour

Och stjärnorna viskar om storhet och mod
”Allt som krävs är en droppe av blod”
Liv har aldrig nånsin vart nog
Nej det är inte nog

Alla du kände dom minns vem du är
Skrytet som ung om att bli miljonär
Inbjudan svaras med ett enkelt ”nej tack”
Visa aldrig att drömmen den sprack

Och stjärnorna tiger om storhet och mod
Allt du gav var en livsmängd av blod
Liv har aldrig nånsin vart nog
Nej det är inte nog

Han är ett väsen och reser till byn
Och lovar dig ”nästa gång”
Sliter hårt i sin barnfabrik
Och går mot sin tågavgång

Den talar falskt om kärlekens kraft
Det enda som den själv aldrig haft

Han är ett väsen, flyktig som gas
Och lovar dig ”nästa gång”
Hörs ifrån vid påsk och vid jul
Och går mot sin tågavgång

Vissa dagar hörs svagt dess röst
Men åren går och vår blir till höst

Som ett troll, en älva, en hattifnatt
Som ett hus av kort, båd svag och platt
Hur man än försöker få den fatt
– Blott ett väsen i bybornas natt
– Blott ett väsen i bybornas natt

Han är ett väsen, flyktig som gas
Och lovar dig ”nästa gång”
Hörs ifrån vid påsk och vid jul
Och går mot sin tågavgång

Kom! Här finns det plats för alla och en
ja, här finns det plats för dom fula
Och här sker det varken nåt nu eller sen
Men se upp om det brjar att mulna
För då hörs ett rop
Och då grävs en grop
Och vår granne som blitt’ som en vän
Skriker UPP TILL KAMP,
bränner ner en ramp
Och han slår folk båd blåa och gula

En tomat utan smak är likväl en tomat
och en spya det ingår i prisen
På smutsiga fat staplas helfabriakat
Håll för näsan, skölj ner det med spriten
Men tar vinet slut
Då går alla ut!
Och kamraten har blivit soldat
Skriker UPP TILL KAMP
Ser en rutten svamp
Gråter ”kallar ni detta för mat?”
Han begår ett mord
För å få mat på bord
Chefens hund smakar gammal och sliten

”Va FAN, slappna av” skriker svärfar tillslut
Ögon röda och nävarna knutna
”bli nu korkad och glad ell’ så åker du ut
huvud före med armarna brutna”
”du klag’ på allt
på båd varmt och kallt
bara blunda och lägg dig och njut”
Men mitt svar blir käft:
”GUBBE HÅLL DIN KÄFT”
Jag är vaken – dina ögon är slutna

Jag lova och svor att ej bli den där
Som hatar att att jäsa vid poolen
Som stannar på rummet och skapar besvär
skriver dikter om hatet till solen
Men för nån med damp
blir det snart en kamp
och nu sitter jag ensam och tvär
i min lägenhet
sorgsamt blek och fet
Billy’s Gorbys och vodka mig när
Tar ett sista glas
tänk va allt blev knas
och nu knäpper jag av mitt gevär

Sov mitt hjärta, somna in
Sov mitt hjärta, somna in
Tills att tiden är utdömd och slut
Sov mitt hjärta, en evig minut

Sov mitt hjärta, varmt och fint
Sov mitt hjärta, varmt och fint
Doktor Bauhaus, ger full garanti
så sov nu mitt hjärta, och dröm och bli fri

Sov mitt hjärta, tack för all tid
Sov mitt hjärta, tack för all tid
Du har krossats och älskats som få
Sov mitt hjärta, nu måste du gå

Sov nu mitt hjärta, vi ses nästa dag
Sov nu mitt hjärta, vi ses nästa dag
Hemma hos doktorn, men nu är jag trött
Sov nu mitt hjärta, vi ses och väl mött

Har tappat mitt vett
Se’n första gången jag såg
Min drottnings fagra självporträtt

Allt känns ju så rätt
Allt se’n vår korta prolog
Min drottnings liv och mitt blev ett

Hon föreslog när,
och var vi först skull’ ta ton
– Men räkna int’ me’ att bli kär.

Som djupt sekulär,
I kyrkan utan funktion,
Min drottning, väckte’n mängd begär.

Tiden flöt, så hastigt, snart stod vi vid mitt tåg
Den kyssen kom’ja väl ihåg

Se hon blinkar till, hon svävar
hon har mig i sitt grepp
Åh min drottning, jag ber dig, snälla släpp ej mee
nej släpp ej ner mig
ensam frussen på en mörk kall stäpp

En ros har slått ut
Och doften håller mig kvar
Men hugger bröstet som ett spjut

Ja, lyckan tar slut
Sånt händer alla små par
Nej, blunda, glöm det, kyss min trut

Tiden flöt, så hastigt, snart såg vi film i säng
Och kyssen var för länge sen

Känn hon låser dörr’n, hon rör sig
och pulsen ökar’t snäpp
Åh min drottning, jag ber dig, snälla släpp ej mer
nej släpp ej ner
mig ensam frussen på en mörk kall stäpp

Trots hjärtats kläm
Kan inget ta mig ifrån
Min drottning, månsken, hjärtats hem

Hör hon skrattar till, hon viskar
om något fint vi gjort
Och min drottning, du vet att, det jag ger är ditt
För alltid ditt
För alltid mitt
I Stockholm, Sumpan eller en kall stäpp

Stolta vackra hus
famms i stan jag lämna
åtta, nio, tio våning.
När jag sen kom ner
finns där bar’ ruiner
alla det gamla – låg i drivor
Ett våningsplan stod kvar
helt utan väggar
och jag såg en ödslig skog
av vita kakelugnar

Jag fick köpa en biljett
Som tog mig ner till havet
För att se vad som förändrats
hur allt vart målat blått
Stolpar, bord, fasader
Villors trappsteg, blåa stenar
Och jag såg nåt speciellt
med dessa trappsteg:
för på stenarna där stod att:
”Här så vilar Jaakko”

Dom sitter i ett låst rum runt ett bord
Ute skiner solen på vår jord
Sommar’n har ej kysst,
Dom som väntar tyst
På att Charon leder dom ombord

En granne rör sig långsamt ur sin cell
vilket han kan få, rent officiellt
Men se! Där kom en vakt!
”Vad är det vi har sagt?”
Det verkar som han stannar ännu’n kväll

Lunchen smakar samma skit var da’
Ett glas vin ell’ tre sku’n föredra
Hon tittar mot sitt tak
en typiskt kantig sak
Ett sånt som en myndighet ska ha

Syrsor spelar, juni, juli, jul
Mörkret blir till ljus och grön till gul
Ännu’t år har gått
Ett obetydligt mått
Njut av tiden i ditt ekorrhjul

En annan viskar ”hur jag än förmår
mig att glömma tror jag ej det går
Förrns själ’n med döden far
Och liemannen drar
Båren som tog Lisa bort igår

Utifrån syns bara gull förstås
Kistans sista spik och första bloss
I vårat dyra fort
Tynar människor bort
Och du har sålt din far och mor till oss

Jag borde var’t beredd
räknat med att bli svedd
Slagits för frid och fred
Jag borde varit med

Satt hon i mörklagt rum?
Bakbunden, öm och stum?
Hoppas att snart se ljus?
och välkomnas till Guds hus?

Systrar och bröder tog kulor för mig,
tog kulor för mig
”Hjälp oss, var stark”,
Mitt svar: nej nej nej nej….
Nej nej nej nej…
TRA-LA-LA!

Du satt i Stockholms by
me’ns vänner försvann, i dyn
Ni lät dom färdas fritt
Den synden blir ni ej kvitt

Skuldbreven travas högt
Avskrivning har jag sökt
Barnbarn i farfars pool
Lär dom att ha pistol

Fäder och mödrar förbannar ni oss?
Förlåter ni oss?
Jag skrev ju till Berlin att ”släpp fångarna loss!”,
”Släpp fångarna loss!”
Nej, inte ens det, för jag vägrar att slåss,
Jag vägrar att slåss
Det är farligt förstås…

Jag borde var’t beredd
räknat med att bli svedd
Slagits för frid och fred
Jag borde varit med

Ingen minns vad det vad för dag
Då som ljudlöst kom till byn
Dom sa ingenting, knappt ett andetag
Dom höll sig från vår syn
Men till villan som dom köpte
Ringlar kön av bygdens barn
Och i villan lyder man ingen lag
Hos the Grande-Grande Society

I den vita villan står tiden still
För en fattig blir det nit
Och när stadens herrar far dit med stil
så serveras kött och sprit
Och på gatan väntar barnen
Som ska malas i en kvarn
Och serveras efter en apertif
Hos the Grande-Grande Society

För Polismästar Jönsson är planen klar
Om han framtidsambition
till fru och barn ger han falska svar
Inget om sin operation
I en frack för tajt kring magen
med peruk och hemligt namn
Begår våran hjälte ett tjänstefel
Han går med i Grande Society

Han trängs bland gubbar i foajen
Det ska blir en blodröd natt
”Klang bröder, tystnad nu får jag be”
Sa en viktig man med hatt!
”Aspiranter: gå till höger!”
och vår Jönsson hör ett skrik
Kanske ett barn eller’n liten gris
Som man sticker kniven i

För alla bröder i detta gäng
Ska man göra vad som krävs
Först supes man ner och blir coco-bäng
och spökas ut till ”Mamma Räv”
Sen så slickar alla nya
Ceremonimästarens svärd
Jag tror ni vet vad sorts svärd det är
Det som alla män stolt bär

T.B.C.

Det var sista gången som dom älskade varan’
Dom såg varandras tårar krympa bort mot fjärran land
Och inget annat fanns än deras sång, deras band
Och avståndet det krympte till ruinens brant
Tänk om det var sant

Dom skypade på Zoom och hon fick rundtur där han bor
Och jag såg igenom nyckelhålet hur hon nästan dog
När hon fick se att han had’ rakat sitt hår
Och hörde hur hans röst had’ blivit kall och hård
På bara ett år

När lillasyster föddes var han ännu bara sig
Han bjöd på kex och glass och lekte, trösta lilla mig
Ja det var tiden innan vindarna tjöt
Han lät mig somna mot hans mjuka mage, jag njöt
Av all vår tid

Med örat tycket mot nyckelhålet hördes alla ord
Min pappa strök längst mammas kind med handen mens hon grät
mamma börja googla på hans namn och snart så ljöd hans röst
Och jag kund’ höra hur han sjöng för vårt land.
Hur allt var andras fel och om hans nya band
Jag hörde steg mot dörren och jag sprang till min säng
Och mamma kom och viskade och kyste min kind
Jag somnade i vånda och jag drömde en dröm
Om den du var förr

T.B.C.

Åh nej, jag är trött, Jag har räddat flera barn
Jag har fått förlamade studenter att börja gå igen
Och jag har massa lärjungar som bara gnäller,
som inte fattar nått!
Jag måste bort på semester till Ibiza
eller någon annanstans med sol

För jag är Jesus,
Jesus med sandalerna
Jesus, faktiskt jo jo visst

Nu sitter jag på stranden, med en pina-colada i min hand
Och sandalerna har jag lagt på mitt fina lilla vita plastbord
Och fansen kommer upp men jag säger ”nej, inga mirakel idag”
”För nu är det bara alkoholen och jag”

För jag är JESUS,
Jesus med sandalerna
Jesus, faktiskt jo jo visst

En gång till:

För jag är JESUS,
Jesus med sandalerna
Jesus, faktiskt jo jo visst

Jag har satt ej timer och jag ler
Från min bästa vinkel
Bubbelglas i handen, ingen ser
att jag dricker finkel
Solen skiner
Goda tider
Visar min hud
”Jag älskar skogen”
Men vid poolen
Blir jag din gud
Jag undrar om du vet att du är en bland fler
Ett tidsfördriv i toakön men knappast nått mer

Offer nummer hundra-åtti-två
Skriver ”hejsan, tjejen,
Vad har du för planer, ska vi gå,
Hem till dig i helgen”
Skriver ”ha ha”
Och sen ”bla bla”
Gör honom kär
Han borde blocka
Men jag vill plocka
honom isär
Man undrar om hans IQ är på samhallsnivå?
Fattar han ej att vår värld är kall och rå?

Vaknar upp, hör fåglar, solen står
knappt vid horisonten
Det sprids en doft från köket och jag förstår
att min tid är kommen
Smyger sakta
Måste vakta
min person
”kaffe eller?”
så försvinner
vett och reson
Allt som hörs är ekandet av klackskor på språng
Ensam i sin stugan står han ännu en gång

Somna om och repetera samma gamla sång
Somna om och repetera samma gamla sång

Länge har jag hört om sanningen
Sökt i valv och böcker
Lärt att polera rustningen
Skippat salt och socker

Somna om och repetera samma gamla sång
Somna om och repetera samma gamla sång

Länge har jag drömt om lockigt hår
Sökt med ljus och lykta
Lärt mig acceptera andras sår
Skrika, slåss och snyfta

Somna om och repetera samma gamla sång
Somna om och repetera samma gamla sång

Jag har tappat bort min telefon
I en nattbuss från Haga
Men spegeln talar sanning jag ser gråa strån
slut på dagar fagra
Jag letar tecken
Drar till Tjeckien
Dricker mig full
Satan knackar
och vänner snackar
om en räddningspatrull
Supa, jobba, röka blev visst sista platån
trettiofem jag har tappat hopp fö’n dotter ell’ son

Vaknar upp, hör fåglar, solen står
knappt vid horisonten
Det sprids en doft från köket och jag förstår
att min tid är kommen
Smyger sakta
Måste vakta
min person
”kaffe eller?”
så försvinner
vett och reson
Allt som hörs är ekandet av klackskor på språng
Ensam nu på gatan står jag ännu en gång

Din häxkonst hade mig fått ner på knä med öppen mun
Jag skrek och bad en bön, men gud var ej i samma rum
Min tro – av eld och lågor – blev den stunden sval och ljum
Och vid altaret sågs Jesus hänga obrydd döv och stum

I trappan upp till salen stod dom två, tre, fyra, fem
Den ettrigaste skiten sa ”häng med oss till vårt hem”
Glädjen var total över att ha följe, jag med dem.
”Ha-ha, va fan du!? Tror du det?!” och jag skaka i var lem.

Den dagen var den första
Av frost och fjäll och dön
och aftonen den största
där, hon villar på sitt krön

Jag visste ej hur svårt det är att bära kärleken.
Hon fyllde fyra år och sa ”jag är kvinna nu som dig!”
Hos Fagerströms en pingsthelg, ödet drogs ur kortleken
”Ha-ha, va fan du!? Glömde du?” – Gud dräper varje tjej

Det hade blivit hög tid för att ta min nästa sup
Och hög tid att betala av mitt lån till grannens fru
Säkerligen kunde brunnen ej bli ännu mera djup
Men efter fyra veckor revs kontraktet mitt itu

Den dagen var den första
Av frost och fjäll och dön
och aftonen den största
där, hon villar på sitt krön

Nu tänker ni att denna sång väl får ett sorgligt slut?
Men på ett outgrundligt vis blev det bättre var minut
Helt utan hjälp från Soc och stat – till villa från suput
Säg: var det Gud? En sista vän? Eller la hon på ett krut?

Hon sörjer ännu flickan sin, hon ”kvinnan”, fyra år.
För pojkarna förtälja hon, om systern från igår
Om åtta, nio, tio år, kanske kyrkans herrar står
Utvid farstun bablandes om Gud och lamm och får

Den dagen var den första
Av frost och fjäll och dön
och aftonen den största
där, hon villar på sitt krön

Hör, mammas klocka klämta nu, till lill-klockans dön.
Tager tag om pojkarna som blitt män med lön och spön.
Mamma rör vid deras kinder viskar lugn och skön
Sorger har vi alla dar, vi som på jorden bor

Den dagen var den första
Av frost och fjäll och dön
och aftonen den största
där, hon villar på sitt krön

Släng dom nedför fuktig led
Sen ögonlocken följer
Ljusets taggar mals nu ned
Farväl all motgång och sorger
Tidens gång blir bleknad skugga
Över ek och ask

Segla högst på vågens topp
Dygnet om tills sol’n går opp
Tidens gång blir bleknad skugga
Över ek och ask

Svälj dom ner för huset fred
Eller supa slåss och knulla
Plåstrar om dig trohetsed
med lov om motgång och sorger
Tidens gång blir bleknad skugga
Över ek och ask

Som guld och honung vi två var
tills endast damm och lögn fanns kvar
och du och jag var över

Som guld och honung vi två var
Med världens ångest på din rygg
du sa ”vår jord är mörk och stygg”
Tills det knappt fanns en skugga kvar
Och du och jag var över

Som guld och honung vi två var
Med världens ångest på din rygg
Från ingenstans ett första slag
och bröl ”men du det var ej jag
och utan dig är jag ej trygg”
Men mamma såg just vad du var
Och du och jag var över

Som guld och honung vi två var
Och ingen sorga visste av
Från ingenstans en första blick
Som sakta blev till syra
Och ensam i ett trasigt skick
Jag visste jag måst’ ge mig av
Och när kan blott blod och ben fanns kvar
först då rann sorgen över

Som guld och honung vi två var
Och ingen sorga visste av
Som mor och far i alla dar
Det börja med den blick du gav
jag skärpte mig och lärdes snart
Att tiga och att tjäna
Och dölja att jag uppenbart
var slagpåsarnas tärna
Och vänner dom blunda, sa jag var vek
Men dom insåg nog sitt svek
Men då var jag en villig part
helt tom och utan kärna
och egenrätt var otänkbart
och hela kroppen spjärna
Trots stunder då jag tänkte klart
Så gav mig rösten samma svar:
”det blir nog bra du, stanna kvar!”
mmmmmmmmm

Yes we don’t do it!” det sa Jodorowski
Och skratta mot kameran och slog med sin hand
Nästa projekt får bli med Winiarski
och ej gå i kvav två sjömil från land

Flöjter, horn, violas varma sång
Kontrabas och visslor tjuter om, gång på gång

”Yes we don’t do it!” det sa Jodorowski
Och alla fick flytta iväg från pari’
Hundra basuner och tonsättaren gråter
hon kommer behöva fem års terapi

Cello, pizz, sul pont, flautando och övertryck
Brass och blås, nej inget blir gjort utan starkspritig dryck

”Yes we don’t do it!” Känn vårsolen smeka
ens kind, hur hon värmer och håller ens hand
men stormar om hösten är ej för dom veka
en kan ej ro för sin blodade tand

Orgelpunkter, klaver, mattor och klusterklang
Forte, piano, cembalo, pling, plong och plang

”Yes we don’t do it!” häll på alkoholen
en slägga mot skärmen, och elda den sen,
Ja! Riv ner gardinen och ät Alvedonen
Det finns nog med toner när man börjar igen

Ljus och ljud, manus och assistent
Ingenting är säkert och ingenting är permanent

Älskling ditt skepp la ut
Prokrastinerade ditt beslut
Tårgas och semantik
Du lever för romantik

Din varma kyss är mjuk
som gräs och mossa av gudar skänkt
Tids nog förenas vi
Sena timmar i skymningsljus

Älskling i fjärran land
Dag och natt de ger och tar
Rinner vi ut i sand
Lång är resan som vi far

Humor och barnslighet
och en dos av svår taktik
Kunskap och andlighet
Kalle Bildt och hans dynamik

Min älskling är naiv
Det simmar hajar i Östersjön
En grön krans av oliv
På djävulen under nyårssnön

Ringrostig är hon nu
Saknar gräset av gudar skänkt
Och bandet har brist itu
En sann kärlek i sjön är sänkt.